Ms Roboto..

Det här med att gå på medicin är både bra o dåligt ska ni veta. det är ju bra för jag håller mig mer glad än förut o slipper dom värsta dopparna o ja slipper även ångestattackerna, men det är läskigt ibland att märka hur man liksom stängs av delvis.. Jag kan känna attackerna komma o jag kan känna hur mitt humör svänger på en femöring, för att stanna av o tryckas ned invändigt o ett sorts falskt lugn infinner sig...
Igår då jag träffade läkaren så sa jag att jag gärna skulle vilja fungera utan medicin, varpå han svarade att det är inte något man måste sträva efter.. Vissa människor kan ju behöva gå på medicin i flera år för att få saker att fungera o för att må bättre. Han sa att det gick o likna med människor som har sockersjuka eller hjärtfel, de måste ju oxo gå på medicin för att må bättre. Så länge det inte är några beroendeframkallande mediciner man äter så är det ingen fara.
Okej, det kan jag köpa..men att mitt liv kanske ska vara så att antingen försöka leva med mina svängningar upp o ned, inte ta mig ur sängen vissa dagar, förlora livslusten o inte lyckas sköta jobb o liknande...eller så går jag på medicin o har förmågan att vara glad oftare, fixa jobbet, men förlora kontakten med vissa delar av mig själv såsom starkare känslor, sexlust o känna mig lite som en robot... Det kanske inte är ett så svårt val egentligen, jag mår ju bättre med medicin.
Men jag blir samtidigt lite rädd, mitt beteendemönster finns ju kvar, det tar ju inte pillren bort så jag kan fortfarande göra alla dessa idiotiska saker o inte förstå varför vissa människor känner sig sårade eller att inte höra klockan invändigt som ringer o varnar att det är fel..jag får fortfarande ångest över det...men jag mår inte lika illa som innan tabletterna, så vad är det då som hindrar mig från att göra dessa dumheter? Det känns lite som det kvittar..DET är läskigt..