Jag hade en fantastiskt rolig helg, med underbart sällskap, mycket skratt o en massa annat roligt tok...allt kändes så jäkla härligt, jag kände mig omtyckt o lycklig över att ha så fina människor i mitt liv som jag oxo tycker om. Av någon anledning, glömmer jag lätt bort eller tror helt enkelt inte att jag betyder något speciellt för någon o blir alltid lika förvånad då jag blir bevisad motsatsen.
Men trots allt detta roliga o underbara så kom känslan i söndagskväll då jag skulle sova. Hjärtat bultade hårt o snabbt o tårarna rann, de föll, de forsade ur mina ögon. Min kropp krampade o jag andades fortare o fortare... Ett par varma trygga armar höll om mig, strök mig över ryggen o jag grät länge o intensivt. Inte ett ord sas förutom nåt enstaka "andas" då jag hade svårt o få luft.
Jag har fått frågan vad jag tänker på då det händer o jag kan säga allt o ingenting.
Ingenting fastnar utan allt möjligt bara susar förbi, bilder, ord, händelser..sånt som jag bara sett på tv eller sånt som jag har upplevt o känt, det spelar ingen roll.
Det var ingenting jag tänkte på då eller såg i mitt sinne som var av någon vikt, det var bara ungefär som att min hjärna tappade kontrollen o släppte alla tankar o intryck fria. Det i sig stressade upp mig ännu mer o gjorde det svårt för mig att lugna ner mig.
Efter ett tag dunkade mitt huvud av gråten o mina ögon var mer som två streck än något annat, frossan spred sig i kroppen o slutligen somnade jag av utmattning i hans famn.
Varför kommer det såhär plötsligt o helt utan anledning? Varför kan jag inte förstå?
Jag tog mig upp i morse o stod emot lusten att bara stanna hemma o dra täcket över huvudet.
Just nu är det lugnt, men jag känner hur det lurar i vrårna, väntar på nästa tillfälle..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar