Never, ever..

Då jag var tonåring, var jag en väldigt osäker person, som så väldigt många är i sina tonår.

Jag sökte bekräftelse hos så många som jag bara kunde, en uppskattande blick, sms om att nån ville ha mig, några kyssar...allt det jag ville ha fanns ju där o jag visste hur jag skulle få det.

Länge stannade det vid ett par kyssar, eftersom jag var oskuld ända tills jag var sjutton.

Men mitt behov av att bli sedd o omtyckt av alla, sårade dom som ville bli sedd o omtyckta av mig.

Jag visste inte varför jag sårade folk hela tiden o jag förstod det oftast inte förrän det var försent. Jag levde på kicken, kicken av att någon såg mig, att någon ville ha mig. Men som med de flesta beroenden, så fanns även här en baksida.

Efter att jag fått mina "kickar", mådde jag oftast uruselt. Det gick upp för mig att jag sårat någon, min pojkvän, killen jag strulat med(eftersom han tyckte om mig) eller vissa gånger insåg jag att jag sårat mig själv allra mest. "Jag ville ju egentligen inte ha den där killen".

Men det spelade ingen roll, för nästa gång som tillfället gavs, så gjorde jag det igen. Jag kunde ha en pojkvän som tyckte om mig o som ville ha mig, men jag fortsatte ändå att uppmuntra andra som ville ha mig...för jag tyckte det "gav" mig mer.

Det tog ett tag innan jag förstod att folk pratade om mig o varför då jag en gång blev kär, så ville killen ifråga inte vara tillsammans med mig. "Hon är ingen tjej man ska vara tillsammans med, ha lite kul med henne..men tro inte att hon är seriös med dig, för hon är inte sån." Det fick jag höra av en kille jag faktiskt var tillsammans med i ett par år. Han hade fått höra det av en killkompis till mig.

Jag fick ta en hel del konfrontationer med killar jag sårat, varit otrogna mot osv...

Jag grät varje gång o bad om förlåt, men på frågan varför jag gjort som jag gjort, svarade jag alltid "jag vet inte".

Som sagt, oftast stannade det vid kyssar eller liknande. Men efter jag förlorat oskulden, var det som att anledningen till att säga nej försvann.

Jag ville fortfarande inte ha sex med vissa killar, men gjorde det ändå. Jag låg inte runt, absolut inte, men de gånger jag hamnade i säng med någon tänkte jag "jag har ju gått så långt, så nu kan jag inte säga nej"...eller?

Många gånger har jag ställt upp, för att "han vill ju"...utan en tanke på vad jag då gjorde med mig själv.

Detta skedde några ggr med one night stands(vilka inte är särskilt många), men jag har gjort det desto fler gånger med killar jag varit tillsammans med.

För varje gång, så har jag börjat hata killen mer o mer. Rätt orättvist eller hur? Han hade ju ofta inte en aning om att jag inte ville ha sex, eftersom jag inte sa något.

Många gånger handlar det om pojkvänner som tjatat till sig sex, trots att jag sagt att jag inte vill. "Kom igen då, bara lite", "vet du hur längesen det är nu?", "För min skull då?", "Du behöver inte göra något, jag lovar", " Du gjorde det ju med han ju.." Det är bara några saker jag har fått höra.

Man kan ju säga att kärleken dog lite mer, för varje gång.

Vissa gånger lyckades de prata omkull mig(eller vad man kan kalla det), mest för att jag ville bara få tyst på det där jäkla tjatet. Så jag lämnade min kropp för en stund o lät någon utnyttja den som han kände för o efteråt var allt frid o fröjd....för honom iaf.

Nu önskar jag att jag kunde sitta här o säga att, det där hände bara då. Men, det är inte sant.

Jag är 28 år nu o senaste gångerna jag gjorde detta, var i mitt förra förhållande..

Men aldrig mer ska jag låta någon annan ta över min kropp på det viset, aldrig!