Never, ever..

Då jag var tonåring, var jag en väldigt osäker person, som så väldigt många är i sina tonår.

Jag sökte bekräftelse hos så många som jag bara kunde, en uppskattande blick, sms om att nån ville ha mig, några kyssar...allt det jag ville ha fanns ju där o jag visste hur jag skulle få det.

Länge stannade det vid ett par kyssar, eftersom jag var oskuld ända tills jag var sjutton.

Men mitt behov av att bli sedd o omtyckt av alla, sårade dom som ville bli sedd o omtyckta av mig.

Jag visste inte varför jag sårade folk hela tiden o jag förstod det oftast inte förrän det var försent. Jag levde på kicken, kicken av att någon såg mig, att någon ville ha mig. Men som med de flesta beroenden, så fanns även här en baksida.

Efter att jag fått mina "kickar", mådde jag oftast uruselt. Det gick upp för mig att jag sårat någon, min pojkvän, killen jag strulat med(eftersom han tyckte om mig) eller vissa gånger insåg jag att jag sårat mig själv allra mest. "Jag ville ju egentligen inte ha den där killen".

Men det spelade ingen roll, för nästa gång som tillfället gavs, så gjorde jag det igen. Jag kunde ha en pojkvän som tyckte om mig o som ville ha mig, men jag fortsatte ändå att uppmuntra andra som ville ha mig...för jag tyckte det "gav" mig mer.

Det tog ett tag innan jag förstod att folk pratade om mig o varför då jag en gång blev kär, så ville killen ifråga inte vara tillsammans med mig. "Hon är ingen tjej man ska vara tillsammans med, ha lite kul med henne..men tro inte att hon är seriös med dig, för hon är inte sån." Det fick jag höra av en kille jag faktiskt var tillsammans med i ett par år. Han hade fått höra det av en killkompis till mig.

Jag fick ta en hel del konfrontationer med killar jag sårat, varit otrogna mot osv...

Jag grät varje gång o bad om förlåt, men på frågan varför jag gjort som jag gjort, svarade jag alltid "jag vet inte".

Som sagt, oftast stannade det vid kyssar eller liknande. Men efter jag förlorat oskulden, var det som att anledningen till att säga nej försvann.

Jag ville fortfarande inte ha sex med vissa killar, men gjorde det ändå. Jag låg inte runt, absolut inte, men de gånger jag hamnade i säng med någon tänkte jag "jag har ju gått så långt, så nu kan jag inte säga nej"...eller?

Många gånger har jag ställt upp, för att "han vill ju"...utan en tanke på vad jag då gjorde med mig själv.

Detta skedde några ggr med one night stands(vilka inte är särskilt många), men jag har gjort det desto fler gånger med killar jag varit tillsammans med.

För varje gång, så har jag börjat hata killen mer o mer. Rätt orättvist eller hur? Han hade ju ofta inte en aning om att jag inte ville ha sex, eftersom jag inte sa något.

Många gånger handlar det om pojkvänner som tjatat till sig sex, trots att jag sagt att jag inte vill. "Kom igen då, bara lite", "vet du hur längesen det är nu?", "För min skull då?", "Du behöver inte göra något, jag lovar", " Du gjorde det ju med han ju.." Det är bara några saker jag har fått höra.

Man kan ju säga att kärleken dog lite mer, för varje gång.

Vissa gånger lyckades de prata omkull mig(eller vad man kan kalla det), mest för att jag ville bara få tyst på det där jäkla tjatet. Så jag lämnade min kropp för en stund o lät någon utnyttja den som han kände för o efteråt var allt frid o fröjd....för honom iaf.

Nu önskar jag att jag kunde sitta här o säga att, det där hände bara då. Men, det är inte sant.

Jag är 28 år nu o senaste gångerna jag gjorde detta, var i mitt förra förhållande..

Men aldrig mer ska jag låta någon annan ta över min kropp på det viset, aldrig!

Rovdjuret..

Jag var bara ett barn då det hände, minns inte exakt ålder men jag var inte äldre än fem år.. Han var vuxen, en släkting. Ja, han var någon jag borde känna mig trygg med.

Vi var samlade hela familjen o några av mina släktingar, vi lekte o spelade olika spel. Vi gjorde allt detta utomhus för det var sommar, svensk sommar. Jag minns att luften var fuktig o regnet dröjde sig kvar i gräset efter natten som varit. Jag minns ljuset den dagen, det var ett disigt solljus som låg över havet o över huset där min farmor bodde o värmen steg allt eftersom dagen drog sig fram, timme efter timme.

Han var en släkting som sagt o det här tror jag var den första o enda gången jag träffade honom. Jag minns hur hans andedräkt luktade starkt o fränt, doften av alkohol. Hans blick var glasartad o han såg på mig på ett sätt som gjorde mig osäker, ingen hade tittat på mig sådär förut.

Det var en dag som jag kanske inte hade kommit ihåg om det inte vore för denna man o det tillhör de minnen som jag gömt.

Han kramade mig många gånger under den dagen, vilket kanske inte vore så konstigt, om det inte vore för att han lät sin hand glida lite obemärkt över min kropps olika delar. En hand som lades på min bak eller gled ner på sidan av min bröstkorg o snudadde mina icke existerande bröst. Ingen reagerade på att han tog på mig, för han gjorde det på ett sätt som kanske inte såg ut att vara fel. Men varje gång han nuddade mig så vände sig min mage o jag ville bara springa skrikandes därifrån. Men jag tänkte att ingen verkade reagera så jag kunde ju inget säga eller göra, jag kanske hade fel. Jag menar vad visste jag, jag var ju bara ett barn.

Jag försökte undvika honom så mycket jag kunde, men han lyfte upp mig i sin famn o jag kände åter hans händer röra mig på ett sätt som inte kändes okej. Jag undvek att möta hans blick, för den gjorde mig rädd, den fick mig att darra.

Senare på kvällen låg jag o min bror o kollade på tv o mannen kom o satte sig bredvid mig. Jag reste mig så att jag satt upp o blev stel som en pinne. Han sa till mig som han gjort flera gånger under dagen, vad fin jag var o smkete min kind. Han frågade vad vi tittade på o frågade om det var bra. Vad vi tittade på minns jag inte, men jag minns hans hand på mitt lår som smekte sakta uppåt låret. Så sakta att man knappt märkte att han rörde den. Han fick mig att möta hans blick o jag kände illamåendet stiga. Jag sneglade på klockan o hoppades på att vi snart skulle åka hem. Min bror märkte inget o jag tror inte heller att jag sa något till honom om vad som hände.

Plötsligt ropade mamma att vi skulle åka hem o jag var snabbt uppe på fötter o klädde på mig skorna, lättad över att få komma därifrån. Men innan vi åkte gav han mig en hård kram o jag kände återigen hans starka andedräkt o kände hans tunga sträva andetag mot mitt öra. Hans händer smekte min lilla kropp en sista gång innan jag sprang skakandes ut till bilen o försökte glömma vad jag varit med om. Jag kanske överdrev, han kanske bara försökte vara trevlig, han var ju ändå en släkting.

Jag sa inget om detta till någon o jag mindes det inte förrän lite tidigare i år.

Jag förstår nu varför jag inte riktigt tyckte om att krama min pappa eller någon av mina mor o farmödrars karlar då jag var liten. Jag förstår oxo varför jag har haft jättesvårt för att träffa manliga läkare o varför jag grät av panik då jag första gången skulle till en gynekolog o de sa att jag skulle få träffa en manlig sådan o de fick ringa in en kvinnlig som var ledig bara för min skull, för jag vägrade träffa en manlig.

Då jag var ett litet barn, inte äldre än fem år, lärde jag mig att urskilja lust/åtrå i en mans ögon. Ord jag knappt hört talas om eller visste vad de betydde o jag hade väl ingen aning om att det var det jag såg i hans glasartade ögon. Jag kände mig som ett byte för ett rovdjur o ett rovdjur var väl egentligen precis vad han var...

Kära dagbok..

Det finns händelser i livet som man minns som om det var igår, även fast man kanske var bara fem år då det hände. Sedan finns det dagar som bara glider förbi nästan obemärkt o man kommer inte ihåg vad man gjorde förra tisdagen ens. Vår hjärna arkiverar våra minnen i olika fack, vissa lätt tillgängliga o viktiga, andra mer eller mindre bortglömda som hamnat på sidan o sedan händelser som man förvarat längst in i arkivskåpet för de gör bara för ont för att ha någon annanstans..man vill inte minnas.
Mitt inlägg häromdagen om "Ett minne gömt" var ett sådant minne. Det var nästan så att jag inte visste om att det hade hänt, förrän jag läste min dagbok från den tiden o plötsligt var jag fjorton år igen o kände mig mindre än minst med tårar rinnande nedför kinderna.
Många minnen som gjort ont o fortfarande värker i hjärtat finns gömda i minnets arkiv o det är något jag börjat ta itu med det senaste året. Trots att de gör ont så vill jag försöka minnas, jag vill prata om dom, jag vill bearbeta dom o jag vill förstå på vilket sätt dessa händelser skapat o påverkat den jag är idag(på både gott o ont).
Jag har en del dagböcker kvar sedan tonåren, böcker fyllda med en del nonsens om vilken kille som var snygg, eller vad tråkigt det var i skolan den dagen osv.
Det finns stunder då jag skäms då jag läser vad jag skrivit o stunder då jag ler, eller stunder då jag gråter över att komma ihåg att jag mådde inget bra då heller. Det finns även stunder då jag vill skrika o slå omkring mig av frustration o sorg över att jag inte berättade hur jag mådde för någon o stunder då jag vill klösa o riva de som skadade mitt inre o fick mig att tvivla på mig själv o att jag faktiskt var värd något jag med.
Det är böcker fyllda med minnen, vissa glada, vissa sorgsna, vissa onda, vissa mindre viktiga o vissa otroligt viktiga.
Dom är mina minnen, dom är mitt liv..

Ett minne gömt, men inte glömt..

Det var vårterminen i sjuan, jag hade fyllt fjorton i februari som varit o jag var blyg som få. Jag umgicks en del med äldre vänner som gick på gymnasiet o denna korta historia började en kväll , då jag följde med på fest hemma hos en kille som skulle ta studenten någon månad senare.

Jag drog på mig min äldre kusins tajta ljusblåa Crockerjeans som hade riktigt låg midja o hade ett ljusrosa Filippa K linne till. Vi hade lite alkohol med oss på vägen, cider om jag inte minns fel o vi drack o fnittrade hela vägen dit. Mitt hjärta bankade hårt av förväntan, de här grabbarna vi skulle festa med var fem år äldre än mig! Jag var tvungen o ta en stor klunk cider för att lugna ner mig.
Festen blev lyckad för båda oss två, vi fick ett varsitt ragg..jag med killen som hade festen. Jag drack något för mycket o var nog lite mer vågad än vad jag borde ha varit den kvällen, men jag tänkte att jag måste ju köra hårt, hur ska jag annars få honom intresserad på riktigt av en liten fjortonåring?
Vi hade inte sex, jag var nämligen oskuld o jag sov hos min kusin istället. Men den äldre killen hade väckt mitt stackars oerfarna hjärta o jag trodde att jag var kär.
Vi träffades i någon månad eller två o jag kunde inte tro det var sant, var han verkligen intresserad av mig!? Han var den första kille som såg mig naken o jag tänkte att kanske skulle det ske med honom...
Helt plötsligt talar han om att han ska flytta söderut efter studenten o mitt hjärta föll till marken o med det föll tårarna. Vi sov med varandra den kvällen o han frågade mig om jag ville "älska" med honom. Jag blev stel i kroppen o kände att det var fel. Jag sa att jag inte ville i o med att han skulle flytta, jag var ju trots allt oskuld o jag ville att det skulle betyda något mer.
Han talade vitt o brett om att det inte alls bara var för att han skulle flytta, men att han inte tänkte tvinga mig. Jag slappnade av en sekund, tills jag hörde honom säga: "Men tänk efter, hur ofta tror du att du kommer o ligga såhär med mig då?"
Min strupe snördes ihop o paniken reste sig, jag förstod nu att det enda han ville var att ta min oskuld. Tårarna började rinna, då sa han förlåt o höll om mig tills jag somnade.
Dagen efter kändes allt bättre tills han började han kyssa mig o klev upp för att låsa dörren. Rysningar gick längs ryggraden o det enda jag ville var att springa därifrån, för jag visste vad han ville.
Han tog på mig o fick mig att ta på honom, det var första gången jag kände på en naken kille. Aldrig har jag mått så illa över att ta vid någons kropp..hela min kropp skrek att det var fel, men jag klarade inte av att säga nej. Jag sa försiktigt att "jag är inte redo". Men han svarade"kom igen, du måste ju prova någon gång..någon gång måste bli den första eller hur?" Samtidigt som han sa detta, försökte han komma mellan mina ben, som jag knep ihop av alla mina krafter. Han tittade mig i ögonen o sa åt mig att slappna av. Jag pep fram att jag inte visste om jag ville, men han sa åt mig "jo, kom igen nu.." Han tog tag om mitt ben o gav mig en blick som fick mig att släppa efter lite. Hela min kropp skakade, vilket jag hoppats på i mina fantasier, men denna gång av rädsla o panik o inte av åtrå. Jag tänkte att jag måste vara världens ynkligaste som inte säger ifrån, jag vill ju inte det här, inte nu o inte med honom!
Jag kände gråten i halsen, men svalde o tittade upp i det vita taket o fokuserade på en spricka som gick tvärsöver rummet, allt för att inte börja gråta.
Han började försöka pressa sig in i mig, men jag var så spänd att det gick inte. Han fortsatte trycka hårdare o jag försökte få honom att sluta. Jag drog mig undan o försökte knuffa bort honom, men han var starkare än mig o fortsatte att pressa. Det gjorde så fruktansvärt ont o jag tänkte att "det här händer inte, inte mig"..nu kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre utan de strömmade ner för kinderna. Han såg hur jag grät, men han fortsatte ändå.
Jag snyftade o vred mig undan o till slut gav han upp. Jag la mig i foster ställning, med benen tätt ihop o tårarna forsade, mitt underliv dunkade o snyftningarna skakade mitt bröst. "Det var inte såhär det skulle ske, tänkte jag..hur kunde han fortsätta då han såg att jag grät?"
Han satte sig bredvid mig o strök mig över håret, "det gör inget" sa han "det är lugnt, men hade du låtit mig fortsätta lite till så hade det nog gått".
Jag trodde inte mina öron o jag blev alldeles kall i kroppen. Tänk att jag trodde att det här var kärlek?
Han sa åt mig att "träna" tills nästa gång vi träffades, så skulle det nog gå då.
Jag höll masken, sa inget om vad jag tyckte eller kände till honom eller någon annan. för den delen. Jag skämdes, trots att det var han som gjort fel, så skämdes jag!
Jag åkte hem den dagen o hatade mig själv för att jag var så feg o inte sa ifrån o jag hatade mig själv för att jag inte kunde ha sex..!
"Nu skulle jag ju bli känd som hon som var för trång"..."tänk om jag bara hade slappnat av då o låtit han fått göra det".
Jag hatade honom då jag låg där i sängen med dunkande underliv o tårfyllda ögon, men innan kvällen var över så hatade jag mig själv ännu mer! Jag var ju så misslyckad, inte ens oskulden klarade jag av att bli av med.

Det var då, för tretton år sedan..då jag var fjorton år o fortfarande oskuld.