Where dreams go to die..

En låt för dagen, som borde (eftersom det är fredag)kännas lätt som en fjäder precis så som bilderna i förra inlägget gör...men av någon anledning har tårarna trillat ut ur ögonvrån i en stadig ström idag!=( Jag fick gå undan några gånger på jobbet, för det känns lite konstigt o gråta helt öppet...men en del kunde jag inte undvika att visa.

Jag vet inte riktigt vad det var som hände, var på bra humör i morse sen bara vände det o nu känner jag mig lite smått utmattad.=/ Men förhoppningsvis vänder det, då jag ska iväg till Kim o planera för ett litet projekt vi ska dra av i morgon, hon jag o JonE..=P
Sen ikväll ska jag vidare till någon jag börjar tycka väldigt mycket om o som jag spenderat väldigt mycket tid med på sistone!=) O till er som tycker att jag går snabbt framåt efter det senaste förhållandet, kan jag hålla med till en viss del. Men jag började fundera på mina känslor o över det förhållandet för längesedan, men jag fungerar så...att jag bearbetar ett förhållandes slut under tiden jag fortfarande är tillsammans med den personen..iaf om jag tycker om den personen väldigt mycket.
Det låter hemskt jag vet, men jag vill vara säker på att jag tar rätt beslut, efter ett antal förhastade beslut i mina yngre dagar...(jösses, plötsligt var jag hundra år=P)
Jag vet inte varför jag förklarar mig här för, då jag egentligen får göra precis vad jag vill med mitt kärleksliv...men lite så ligger det till iaf. Det lät väl mest bara rörigt som vanligt då jag håller på=P=)

Men iaf så hörde jag den här låten på radion idag o den liksom tog mig med storm. Fantastisk o rätt vemodigt vacker..

"Vilken röra...en sån medeltidsröra"=P

Ligger i sängen, när jag egentligen borde ta tag i några ärenden som borde göras innan kvällningen. Regnet faller, vilket inte gör en så pepp på att lämna lägenheten. 

Började tänka på igår att jag är ju en sån splittrad person då det gäller smak, stil, intressen o humör..vilket kanske gör att min blogg blir väldigt rörig oxo?! 

Jag tycker oftast att det är rätt skönt att det inte riktigt går att sätta en stämpel på mig o vilken stil jag har o hur jag är...medan ibland så känner jag att jag kanske inte vet vem jag är, är det därför jag är så rörig o ombytlig?? 

Men så tänker jag efter ett litet tag till o så känner jag att jag är den jag är..ena dagen femtiotal, andra dagen åttio..jag älskar att headbanga till hårdrock o klä mig i nitar o kedjor o jag älskar att ligga i min säng o lyssna till stilla o ljuva franska melodier o föreställa mig på en av gatorna i Paris med en blomma i mitt hår..

Jag målar tavlor ibland, tavlor som föreställer nakna kvinnor o nåt porträtt här o var antingen av någon jag känner eller någon helt främmande.. Min kamera smattrar så fort den får chansen, jag fotar så ofta jag kan o struntar egentligen i sådant som skärpa o letar efter känslan i motiven....

Jag är feminist för vissa, humanist för min egen del..vill gärna vara stark, men längtar efter romantik o vill våga vara svag..

Mitt hem är lika rörigt som min person i stil o färg, men enligt många och mig själv är det ombonat o mysigt. O precis som många säger om min person, att de kan vara sig själva med mig o att jag kan få folk o trivas så säger många samma sak om mitt hem..

Ge mig en skräckis, psykologisk o hemsk eller en action fylld med explosioner o testosteron, en smäktande romantisk rulle eller en komedi med ständiga gapskratt..jag är öppen för det mesta o gillar även sportfilmer, trots att det kanske "inte är vad tjejer gillar"=P

Så rörig eller inte, jag är den jag är o min blogg är som jag helt enkelt..blandad, färgstark o en aningen drömmande. Take it or leave it! 

Skrynkliga russin kan vara bland det finaste..

Nu ligger jag här i sängen, med datorn på magen, trots att jag borde sova! Jag är ju trött för sjuttsingen...men men, jag är glad att jag inte la mig o sov på en gång iaf för jag läste precis nåt som är bland det finaste jag läst..

Jag kikade in på Niotillfems blogg där hon lagt upp några favorit kommentarer från förra veckan, där läsarna fick berätta om deras finaste stund den veckan. Jag hade ju läst den i morrn annars, men nu känns det verkligen som att jag kommer att somna med ett leende på läpparna o söta drömmar i sikte=)

Kommentaren gick såhär o är något jag själv tänkt många gånger, men aldrig kommit mig för o säga:

"Det finaste den här veckan var nog det finaste som hänt på länge. I onsdags när jag hade hoppat av pendlen på väg hem från skolan och skulle låsa upp min cykel kom det upp ett gammalt par för trappan allderles brevid. De håller armkrok för att stötta varandra. Han i mörk kostym och hon i begie byxdess. Båda skrynkliga som russin. När de är klara med trapporna och börjar gå på planmark igen tar de varandras händer. Då kan jag inte hålla mig längre och säger: “Jag tycker att ni är vackra.” Högt så att de hör. De vänder sig om och går fram till mig. “Tycker du att vi är vackra? Två gamla människor?” Frågar han. “Ja, det tycker jag. Jag tycker att det är fint.” Säger jag med eftertryck. “Jaha, men tack” Säger han. “Tack, tack.” säger hon. De ler och går sin väg. Det kändes lite som om jag gjorde deras dag."

En liten dikt..

Möt mig med barfota fötter

Där solen skiner o jorden är varm

Låt mig se ditt leende, bedövas av din charm

Möt mig i gräset med blommor i hår

Låt oss se mot himlen o lyssna till en vind

Jag känner ett grässtrå, det smeker min kind

Möt mig i natten varm o öm

Låt mig tro att det är bara en dröm, en alldeles underbart vacker dröm

Men möt mig i livet o säg att du finns

Att du inte bara, är en vacker dröm..

..en dröm som jag knappt minns

Av: Cat

Bild:Pinterest.com

Vad jag vill ha o längtar efter..

Bilder ur en av min absoluta favoritfilmer "The Notebook"

En film som förstört mig då det gäller längtan efter romantik..för vad är det man brukar säga. "det händer ju bara på film"

Eller..har jag fel? Nån som kan säga motsatsen?

Hoppet..

Bild: pinterest.com

Desperationen o paniken har lagt sig..en del av den iaf. Jag lydde ett råd o bara följde hjärtat o jag hoppas på det bästa. Fick en mindre panikattack då jag tvingat ut min själv i solen, min kropp skakade då jag gick o tårarna föll..tur att solglasögon finns. Men jag känner mig lugnare nu, utmattad o med en migränliknande huvudvärk som hängt i hela natten o dagen=(

Men allt går väl att lösa, bara man vill. Jag håller tummarna för det.

Cat vs Cat

Bild: Pinterest.com

Det har pågått en fight i mitt huvud o min kropp den senaste tiden, kroppen vill en sak, förnuftet en annan o mitt hjärta bara skriker åt mig "ÄR DU DUM I HUVUDET??"

O ja, det är en befogad fråga o nu har jag till o med ställt den till mig själv högt...alltså pratat med mig själv..på riktigt!=/ Synd bara att det inte hjälper så mycket...det är ju fortfarande samma tankar, samma känslor o åsikter som åker runt. Missförstå mig inte nu, jag sitter inte här o snackar med mig själv som en galning, men jag vara bara tvungen o säga frågan högt, för o se om jag hade ett bra svar...men neej, inget nytt under solen här inte.

Hur långt räcker egentligen kärleken, krävs det så mycket mer än den?

Kommentarer är mer välkommet än någonsin!

Längtan..

Vissa dagar längtar jag mer än andra dagar..

Jag längtar efter att få vakna av en hand som sakta smeker längs min rygg..

Att känna ett par läppar försiktigt kyssa min hals o känna rysningarna sprida sig ut genom kroppen..

Att se dom där glittrande ögonen titta på mig genom mörkret i sovrummet..

Att ligga i hans famn o känna hur hans hand smeker mitt hår framme vid pannan..

Jag längtar efter att ligga med huvudet mot hans bröst, höra hjärtat slå dova slag därinne o dra mina fingrar genom håret på hans bröst..

Jag känner en stark längtan efter att få dra in hans underbara doft i lungorna, en doft som bara är hans egen eftersom han sällan använder parfym, o känna värmen sprida sig inom mig..

Att få se hans kinder rodna lite då jag säger något speciellt till honom o se hur kinden veckar sig lite kring hans ärr då han ler..

Jag längtar efter ett leende, en kram, en kyss...jag längtar efter honom..

Kär..

Bild: decadentlifestyle.com

Idag var en sån där jobbig dag, en dag då jag bara ville gråta, ligga under täcket o blunda för att sova i timmar o bara glömma alla onda tankar, en dag då jag ville skrika till personer som absolut inte förtjänar det att de är dumma eller att de ska hålla käften... Tur att jag kan behärska mig ändå o inte beter mig på det sättet(det sista alltså), tack till mina föräldrar för min uppfostran.=P

Tårarna kom på lunchen o jag låste in mig på toaletten för att lugna den attack jag kände var på gång. Min underbara pojkvän plockade undan efter mig o stod o väntade på mig då jag kom ut. Han sa inget utan pussade mig vid tinningen o la armen om mig medan vi gick upp tillbaka till fabriken. Han smekte min kind o frågade om det kändes bättre, då jag skakade på huvudet så kramade han min hand o pratade om hur han skulle hjälpa mig i morrn med att tvätta bilen, att han skulle börja sex han oxo för att följa med mig hem o att vi skulle gå ut o gå på kvällen.. Så enkla ord som kanske verkar obetydliga, men som fick mig att le o tänka på att jag är väldigt lyckligt lottad som har träffat denna fina människa. Han låter mig vara den jag är, vare sig jag är glad, ledsen eller arg. Han tvingar mig inte o prata, men lyssnar om jag vill berätta. Han tar inte illa upp om jag hellre skriver om mina känslor, utan han låter mig vara ifred o ger mig den tid jag behöver. Ibland kysser han bort min tårar, smeker mig över håret o kramar mig hårt, han talar om allt fint han tänkt om oss, planer inför vår framtid o han lugnar mig. Han lugnar mitt oroliga hjärta o min trasiga tro o jag känner inom mig att det här, det är så rätt.
På onsdag har vi träffats i två månader, men det känns som mycket längre. Han ser mig som ingen gjort förut o jag saknar o längtar som jag aldrig tidigare gjort.

Lördagen..

Lördagskvällen spenderades hemma i min lägenhet först med dessa tre fina tjejer, Marre, Kim o Lena..Vi drack vin o åt lite ost o kex o pratade om nya kärlekar, svårigheten med distansförhållanden o oundvikligen så diskuterade vi lite politik..

Finaste Marre som jag inte träffat på flera månader var ju uppe som sagt på besök o det är så skönt med kompisar som finns där o allt är som förr även fast man inte hörs varje dag..=)

Jag var glad över det fina sällskapet med dessa fantastiska tjejer, men mitt leende beror oxo på att jag har någon ny i mitt liv som jag börjar tycka om mer o mer..har fått höra att det inte är okej då det inte är så längesen det tog slut med Anders, men för mig finns det ingen tidsgräns på hur länge det måste gå innan man blir tillsammans med någon ny. Jag hade bestämt att jag skulle vara singel nu o att jag inte var redo för ett nytt förhållande, men så plötsligt träffade jag någon som det kändes att jag inte kunde blunda för, utan jag måste ta in det som händer o njuta av det som kommer..

Dangerous beauty..

Har spenderat kvällen med att titta på min absoluta favoritfilmer, alla kategorier!! Såg den för flera år sedan av en slump o blev heeelt förälskad i den, men har inte kommit på vad namnet på den var förrän i år.. Men nu har jag den hemma o skulle kunna titta på den varje dag känns det som, den är bara så fantastisk att jag inte riktigt kan förklara..

Ni bara måste se den, trots att man blir lite lagom knäckt av kärlekshistorien o börjar fantisera om att ens sanna kärlek ska komma ridandes på en vit häst o rädda en..=P

Varför är kärlek alltid så fantastisk på film, men så svår i verkligheten för??

Tur är det väl ändå att filmens värld finns, så att man fly in i denna fantasivärld o få känna o uppleva den kärlek man själv längtar så mycket efter (om så genom tvrutan sittandes själv i soffan o kramandes en kudde o ingen sann kärlek)

Någonstans inom mig finns väl ändå ett litet hopp kvar att någon gång få uppleva den sortens kärlek som det skrivits om i tusentals romaner o filmatiserats till minst lika många kärleksfilmer..såna som sår ett litet frö av tro, tron på att kanske den kärleken kan finnas på riktigt, men som tyvärr gör att hjärtat brister lite i taget för varje gång verkligheten visar sig vara på ett helt annat sätt..

Lite bitter är jag, absolut..men efter att ha sett den här filmen än en gång står det klart att jag oxo fortfarande är en obotlig o hopplös romantiker.

J'adore Amelie..

Tittade på Amelie från Montmartre ikväll igen, den är ju bara för underbar!=) Audrey är underbar som Amelie, Amelie är underbar...scenerna, färgerna o musiken...ett lyckopiller helt enkelt!!=) Den får mig oxo att längta tillbaka till Paris o Montmartre o jag har insett att nästa gång jag åker dit måste jag stanna lite längre än jag gjorde sist..

Fint..Fler ord känns överflödiga..

Uppbrott..

Det finns inget bra sätt att göra slut på, är det inte det som alla säger?? O det stämmer nog, för finns det känslor kvar från nåt håll så tror jag inte att det finns ett bra smidigt sätt att göra det på..för hur man än gör så brister ju någons hjärta, i vissa fall bådas hjärtan..

I vårt fall har det varit slut i en månad, men eftersom vi bott ihop under hela tiden o att vi fortfarande tycker om varandra, så har det inte riktigt känts som att det över helt o fullt.
Men nu närmar det sig, på söndag flyttar jag ut härifrån o då tar det ju slut..
Båda har varit ledsna o känt hur det värker i bröstet av längtan efter något som snart inte finns där längre..
Jag har vridit o vänt på det hela i hopp om att hitta en lösning på allt detta som inte innebär att det tar slut, men just nu ser jag ingen annan lösning.
Det har fungerat bra den här månaden ihop, men det känns att det är på upphällning nu eller vad man ska kalla det. Jag håller på o packar ihop mina grejer, vilket inte är så roligt för honom o se o jag mår dåligt över att se att jag gör honom illa igen...men jag vet ju att det är oundvikligt.

Jag har fått höra att jag blivit kall o likgiltig, men jag måste ju försöka skydda mig själv o mina egna känslor..så för att klara den här sista veckan utan att gråta mig svullen i ögonen igen o bli lika trött som jag varit tidigare, så tar jag lite avstånd från allt just nu.
Jag försöker trösta, men hur ska jag kunna trösta egentligen? Det är ju jag som går, blir det verkligen bättre?? Jag vet inte...usch=(

Men du kommer alltid o finnas i mitt hjärta ska du veta!

Time of changes..

En månad har gått sedan jag bloggade sist..=( Men det har hänt så mycket i mitt liv den senaste tiden att jag har verkligen inte haft någon ork att skriva.. Mitt förhållande har varit som en berg o dalbana på sista tiden, mycket onödigt tjafs som har tagit på krafterna som fick mig att tänka efter riktigt...

Jag kommer ihåg att jag sagt till mig själv förut att aldrig mer ett förhållande med svartsjuka...men här satt jag ändå o gav en andra chans o en tredje chans(för att jag älskar honom såklart o jag vet hur jobbigt det är att vara svartsjuk).. Men det tog för mycket av mig själv, av min kraft.

Jag kände det mest då jag åkte hem till Hudiksvall för att fira jul med min familj, vad skönt det var att vara ensam...jag firade även nyåret hemma i Hudik, inte med min pojkvän för jag kände att jag behövde mer tid för mig själv! O jag umgicks med vänner o familj där hemma o började känna igen mig själv igen..

Då jag kom hem till Täby igen, så pratade vi o jag sa att jag inte visste vad jag ville o en jobbig vecka gick där jag såg hur min pojkvän plågades på grund av mig, vilket fick mig att må skit!

Helt apropå, då vi sedan diskuterade, så hörde jag mig själv säga orden..."det här fungerar inte, jag gör hellre slut nu, än fortsätter i hopp om att det ska kunna bli bra igen..det är för mycket som har hänt.."

Så efter detta, har vi bott tillsammans i två veckor utan att egentligen vara tillsammans. Det har gått bra i o med att vi är inte ovänner o vi har inte gjort slut pga att vi inte tycker om varandra...men det har varit påfrestande! Båda mår dåligt o vi försöker trösta varandra, men vad gör det för nytta egentligen?

Har varit hemma från jobbet två dagar, då jag kände att jag inte klarade av att hålla humöret uppe o att hålla tillbaka tårarna...men jag vet att det här är det bästa, trots att det är jobbigt o jobbigare kommer det antagligen att bli då vi skiljs åt o inte träffas eller pratar med varandra... Men ibland spelar det ingen roll hur mycket man tycker om varandra..när kärlek gör ont, så är det inte värt det längre.

Så ikväll sitter jag nu här i vår lägenhet, min blivande, uppklädd o sminkad o ska gå ut som singel igen efter ett års förhållande... Vet inte riktigt vad jag känner, men jag måste ut o ha kul med kompisar, annars kommer jag o bli knäpp, så jag sätter på ett leende o hoppas på det bästa!=)

Vem vet kanske ses vi därute i vimlet ikväll??=P

Ingen glädje..

Det är anledningen till att jag inte bloggar...jag känner ingen glädje, har inget glatt o skriva om, just nu är det mest mörker..

Jag vill egentligen inte skriva om hur ledsen jag är eller om annat tråkigt, men känner ändå att jag måste skriva ett inlägg...

Det känns som att jag håller på o gå sönder o jag vet inte vad som gör ondast, mitt huvud eller mitt hjärta..?

Saker har hänt o känslor har blivit sårade åt båda håll o skulden ligger inte bara på den ena utan minst lika mycket på den andra..trots att det kan vara svårt för andra o se, så vet jag att det är så det är!

Hur ska man kunna se ljuset i den här tunneln egentligen...? Kan handlingar som är gjorda tas tillbaka o få ogjorda? Kan sprickorna i dessa hjärtan läka ihop igen, för att sedan börja slå stadigt?

Hur gör man egentligen för att se svaret på en fråga som gör så ont att ställa...o hur kan nånting som känns så rätt, samtidigt kännas så fel?

Atonement..

Den här filen blev det ikväll..Atonement, eller på svenska Försoning...en riktigt bra film, lite annorlunda o väldigt tragisk. men otroligt bra!!
Keira Knightley är fantastisk vacker..allra helst i denna gröna klänning..

Som jag sa så är den väldigt tragisk..finns väl inget som kan göra så ont i hjärtat på en som en film om omöjlig kärlek...? O det finns inget som får en o längta så mycket efter den man älskar...o min älskling befinner sig just nu nånstans i Sthlm o festar med sina kompisar, vilket gör det ännu värre...han är så nära, men ändå inte här..=( Men han ska komma förbi här i morron iaf innan han åker tillbaka till Falun...

Ialla fall..se filmen om ni inte sett den redan...o håll fast vid den ni älskar!!

Puss o godnatt..

Sorgsen men glädjefull..

Den här låten är en av det absolut finaste låtar jag vet.. Nationalteatern med den svenska versionen av Bob Dylans "Tomorrow is a long time".. "Bara om min älskade väntar" heter den på svenska o är så underbart vacker..

Den har tyvärr fått en väldigt sorgsen koppling för mig..den sjöngs nämligen på begravningen av en av mina vänner för två år sedan.. Det är först nu jag kan lyssna igenom den utan att tårarna sprutar, men dom fyller fortfarande mina ögon till bristningsgränsen..

Min pojkvän tycker oxo om den här låten o han har ju inget sorgsen koppling till den, utan kan verkligen bara njuta av att den är vacker o att texten är väldigt fin... Så i onsdags då jag satt på bussen hem hit till Hudik, fick jag ett sms av honom med några rader ur denna låt.. så här skrev han:

"Det finns skönhet i silverflodens sånger, det finns skönhet i gryningssolens sken..men då ser jag i min älskades öga, en skönhet större än allting som jag vet.." Jag vet att du förknippar denna låt med något sorgligt, men det gör inte jag..den påminner mig om det vackraste jag vet..

..och det är DU.."

Än en gång fylldes mina ögon av tårar av denna låt, men av en lycklig anledning..det är nog bland det finaste nån har skrivit till mig..=)

Cold as fire hot as ice..

Det är mycket som händer i mitt huvud just nu, men jag känner mig begränsad...jag kan inte längre skriva allt jag vill här på bloggen....för då blir jag tvungen att förklara mig eller berätta mer om mina tankar o känslor.... Vilket jag kan förstå varför, men det är lite småjobbigt eftersom jag har haft den här bloggen som en ventilering där jag skrivit om precis hur jag mår o vad jag tänker..

Men jag kan som sagt inte skriva allt längre om jag inte är absolut redo för att prata om det face to face...vilket jag inte känner att jag är, jag vill bara skriva av mig min snurriga funderingar o vända dom ut o in tills jag knappt vet vad det var jag funderade på.

Men jag är ju inte ensam längre, jag kan inte bara tänka på mina egna känslor längre....

Jag har ju kallat mig själv en hopplös romantiker, med mina kärleksdrömmar o fantasier om den där "sweep me of my feet" kärleken.....o jag fick den o plötsligt får jag höra att jag inte är den jag trodde jag var eller kunde vara. Jag är helt plötsligt någon som inte behöver så mycket närhet, jag är tydligen på gränsen till kall...

Nej, jag vet inte...jag kan nog inte skriva så mycket mer om detta nu...

To be continued..

Kärlekskontot..

Om jag ser tillbaka på mitt liv o mina kärleksförhållanden, så kan jag ibland känna ett hugg i mitt hjärta.. Inte av saknad av dessa människor, utan mer av det faktum att jag inser att jag har haft så svårt att leva tillsammans med någon....o att jag fortfarande har svårigheter...

Jag hade ett treårigt förhållande, (2,5 år först..sen tog det slut o efter ett halvår körde vi slut på alla känslor de sista sex månaderna), för några år sedan...det tog slut -05 o det förhållande både skadade mig o lärde mig en hel del, dels om mig själv o även om förhållanden överhuvudtaget...

Man kan väl säga att det var ett bra förhållande det första halvåret eller så...sedan blev det bara sååå fel...

Orimlig svartsjuka kom från båda håll o vi satte förbud för varandra o begränsade våra liv, vilket gjorde att vi började hysa agg mot varandra....vi bråkade(slogs nästan då vi hade druckit), var otrogna o ljög för varandra..... Vi körde vårt förhållande i botten o jag kan inte påstå att jag var lycklig tillsammans med denna person mer än i ett år ett o ett halvt högst....men någonstans fick man för sig att jag inte skulle klara mig utan denna människa! Jag var inte värd bättre...men ack vad fel o till slut tog vi oss ifrån varandra, det bästa som kan ha hänt oss båda!!

Efter detta har jag haft några förhållanden, men inget som blev lika intensivt(tack!) som detta o inget där vi varit sambo(förutom ett katastrofalt förhållande som tog slut lika snabbt som det började)...

Detta har innebärt att jag blivit van att vara ensam...o efter att ha flyttat ner hit till Norrtälje har jag blivit ännu mer van att vara ensam, eftersom vissa perioder har jag spenderat väldigt mycket ensam... Vilket har visat sig vara bra, eftersom jag lärt känna mig själv mycket bättre o jag vet nu vad jag vill ha o vad jag behöver...men också lite negativt, för jag kan kanske ha ännu mer svårigheter nu att få mitt liv att klaffa tillsammans med någon annans..

Har börjat tänka på detta nu eftersom jag träffat någon jag älskar o nu även bor tillsammans med o jag vill verkligen att detta ska fungera...

Som tur är har jag träffat en väldigt tålmodig kille som lyssnar på mig o verkligen försöker att ge mig det jag behöver...o jag älskar dig för det vännen!!

Jag hoppas verkligen att jag kan ge tillbaka till dig det du behöver o att jag inte bara kräver o tar ifrån dig så att jag till slut driver bort dig.....

När det gäller kärlek så bör man ju ge minst lika mycket som man tar av den andra, önskar bara ibland att det kunde finnas en gräns..ungefär som på kontokort, att då man tar för mycket så får man ett meddelande att man övertrasserat kontot o därför måste fylla på med pengar...men i detta fall med kärlek o omtanke...

Ska försöka göra lite fler insättningar framöver så får man hoppas på det bästa....

..Kaatching!!!=D

Pyspunka..

Jag vetinte vad som hände igår,men helt plötsligt efter att ha haft en riktigt trevlig kväll med middag o lite vin, så gick luften bara ur mig o jag kände mig extremt nere...o luften har inte kommit tillbaka riktigt än....=/ Tårarna bara rann igår o gick inte att hejda...det är så jäkla drygt när jag blir såhär...då är det underbart att få ett sånt här mess.."Alltid, så länge jag får njuta av dina toppar =), älskar dig så mycket gumman..kommer alltid att göra!" Jag fick det efter att ha tackat Anders att han står ut med mina dalar...Såå underbar pojkvän jag har!!=) Många kyssar till dig älskling!!