Ytan..

Jag ser på henne genom sprickorna i spegeln, hennes ansikte ser ut som en Picassotavla, fult o förvridet.

Hennes ansikte som annars anses vara ovanligt av vissa o bara tråkigt av henne själv.

Jag smeker hennes ansikte o ser in i hennes ögon o ser att sprickorna inte bara sitter i spegeln, de går djupare än så.

Det finns en vilsenhet o en rädsla som strålar ut o jag känner att jag vill hjälpa.

"Finns det något jag kan göra?" Frågar jag, men får inget svar.

Hon ser på mig med glasartad blick o för en sekund känner jag all den smärta som finns hos henne o faller nästan ihop

Men med en blinkning är den borta.

Jag blinkar en gång till, men hon är också borta..

Spegeln är hel.