I morse hade jag min första tid hos en psykolog här i stan. Det gick helt ok, inga tårar..dom kom efteråt dock. Jag ska ge henne några gånger o känna efter om det är rätt o att det fungerar, kände iaf att jag kan prata med henne o att jag verkligen vill prata! Det mina vänner händer inte ofta.
Vi pratade dels om min diagnos, borderline, bla hur det är att vara en sådan känslomänniska som agerar hejvilt på känsloinfall o att man kan ofta lugna ner sig med åldern o det faktu att medicinen gör att mitt liv fungerar.
Sen är det det här med ångesten, den kommer som sagt fortfarande med jämna mellanrum, ibland väntat o ibland helt oväntat. Som nu är den oväntad, men ändå väntad. Jag har precis börjat lära känna en väldigt fin person som gör mig varm o glad, men så känner jag ändå ångesten rulla in över mig... Den drar ner mig o gör mig trött, jag hetsäter igen mer än jag gjort på länge o detta skapar ju ännu mer ångest för jag är rädd för att gå upp de kilon jag tappat sedan jag flyttat hem. Men trots rädslan, kan jag inte sluta..
Jag äter allt jag kommer över o orkar..jag äter tills jag mår illa o ber ibland om att kunna få kräkas(vilket är en omöjlighet o ett än mer sjukare beteende som jag inte vill lägga mig an).
Den är så sjuk denna onda cirkel jag hamnar i..inte logisk nånstans o utan slut verkar det som..
Vad ska jag göra, hur tar mig härifrån, hur slutar jag? Frågorna är många, men svaren är få o vet ni en sak, det ger mig ångest det med...=(
Vi pratade dels om min diagnos, borderline, bla hur det är att vara en sådan känslomänniska som agerar hejvilt på känsloinfall o att man kan ofta lugna ner sig med åldern o det faktu att medicinen gör att mitt liv fungerar.
Sen är det det här med ångesten, den kommer som sagt fortfarande med jämna mellanrum, ibland väntat o ibland helt oväntat. Som nu är den oväntad, men ändå väntad. Jag har precis börjat lära känna en väldigt fin person som gör mig varm o glad, men så känner jag ändå ångesten rulla in över mig... Den drar ner mig o gör mig trött, jag hetsäter igen mer än jag gjort på länge o detta skapar ju ännu mer ångest för jag är rädd för att gå upp de kilon jag tappat sedan jag flyttat hem. Men trots rädslan, kan jag inte sluta..
Jag äter allt jag kommer över o orkar..jag äter tills jag mår illa o ber ibland om att kunna få kräkas(vilket är en omöjlighet o ett än mer sjukare beteende som jag inte vill lägga mig an).
Den är så sjuk denna onda cirkel jag hamnar i..inte logisk nånstans o utan slut verkar det som..
Vad ska jag göra, hur tar mig härifrån, hur slutar jag? Frågorna är många, men svaren är få o vet ni en sak, det ger mig ångest det med...=(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar