Så närmar sig då hösten, med mörker o kyla. Ett säkert tecken på att hösten kommer här hemma, är den årliga marknaden som är i stan nu i helgen.
Men den senaste veckan har vi njutit av härliga brittsommardagar med varma solstrålar som tränger in i kropp o själ o ger samma lyckorus som vårsolen brukar framkalla.. Eller är det bara hos mig det känns så?? =P
Okej, det beror inte enbart på vädret som jag har detta lyckorus...men det skadar ju inte att solen skiner då man är så löjligt glad som jag är nu, inte för att en regnskur eller ens ett stormväder skulle kunna lugna ner mitt fladdrande hoppande hjärta just nu..
En annan underbar sak med höstmörkret är kvällarna, med dessa fantastiska stjärnor som strålar ner på oss...i natt då jag kom hem från jobbet snurrade jag runt på backen med armarna utsträckta o tittade upp mot himlen o kände mig helt överväldigad. Stjärnhimlen har en förmåga att fylla mig med en sån kraft o energi att jag nästan ramlar omkull..
Jag mindes även kvällar då jag var liten, då jag o min storebror kunde ligga ute på gräsmattan i timmar, titta på stjärnorna o fantisera om vilka varelser som befann sig därute i rymden o om det kanske någonstans på någon annan planet, det fanns någon som gjorde samma sak som vi just då.
Det hände då o då att vi såg ett stjärnfall o han önskade sig en ny cross eller liknande o jag kunde önskade mig att jag skulle få måla mitt rum svart...men jag minns framförallt att jag önskade att få bli lycklig eller att det skulle bli bra mellan mamma o pappa igen. Det är som att hjärtat brister lite då jag tänker att dessa önskningar fyllde en sjuårings sinne, men det var så det var.
Idag är mamma o pappa lyckliga, inte med varann, men de är lyckliga iaf o det är ju det som är det viktiga.
Än jag då o min lycka? Jodå, jag kämpar dag för dag o det känns som om att bit för bit så faller det på plats, sakta men säkert. Nu vågar jag nästan tro på ett lyckligt liv framöver, vilket jag inte vågat göra förut.
Så jag välkomnar hösten, den höst med kyla, mörker, regn o rusk som jag vet kommer att komma. Jag välkomnar den med glädje i sinne o värme i hjärtat o hoppas att detta rus blir starkare o större så att jag kan dela med mig av den längre fram..
Men den senaste veckan har vi njutit av härliga brittsommardagar med varma solstrålar som tränger in i kropp o själ o ger samma lyckorus som vårsolen brukar framkalla.. Eller är det bara hos mig det känns så?? =P
Okej, det beror inte enbart på vädret som jag har detta lyckorus...men det skadar ju inte att solen skiner då man är så löjligt glad som jag är nu, inte för att en regnskur eller ens ett stormväder skulle kunna lugna ner mitt fladdrande hoppande hjärta just nu..
En annan underbar sak med höstmörkret är kvällarna, med dessa fantastiska stjärnor som strålar ner på oss...i natt då jag kom hem från jobbet snurrade jag runt på backen med armarna utsträckta o tittade upp mot himlen o kände mig helt överväldigad. Stjärnhimlen har en förmåga att fylla mig med en sån kraft o energi att jag nästan ramlar omkull..
Jag mindes även kvällar då jag var liten, då jag o min storebror kunde ligga ute på gräsmattan i timmar, titta på stjärnorna o fantisera om vilka varelser som befann sig därute i rymden o om det kanske någonstans på någon annan planet, det fanns någon som gjorde samma sak som vi just då.
Det hände då o då att vi såg ett stjärnfall o han önskade sig en ny cross eller liknande o jag kunde önskade mig att jag skulle få måla mitt rum svart...men jag minns framförallt att jag önskade att få bli lycklig eller att det skulle bli bra mellan mamma o pappa igen. Det är som att hjärtat brister lite då jag tänker att dessa önskningar fyllde en sjuårings sinne, men det var så det var.
Idag är mamma o pappa lyckliga, inte med varann, men de är lyckliga iaf o det är ju det som är det viktiga.
Än jag då o min lycka? Jodå, jag kämpar dag för dag o det känns som om att bit för bit så faller det på plats, sakta men säkert. Nu vågar jag nästan tro på ett lyckligt liv framöver, vilket jag inte vågat göra förut.
Så jag välkomnar hösten, den höst med kyla, mörker, regn o rusk som jag vet kommer att komma. Jag välkomnar den med glädje i sinne o värme i hjärtat o hoppas att detta rus blir starkare o större så att jag kan dela med mig av den längre fram..
Men just nu så behåller jag det för mig själv..
Foto: Anna Malmberg
Foto: Anna Malmberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar