En attack..

Det var så längesedan det hände, så jag hade nästan glömt bort hur det var, men jag har känt att det var på gång de senaste veckorna.
Den har lurat där i utkanten o väntat på att få släppas fram. Den har väntat på att få sätta sig som en snara runt min strupe, att få slå sig ner i mitt bröst o tvinga mitt hjärta att att arbeta hårdare o fortare, att få släppas in i mitt huvud o åter sprida de onda tankar jag en gång hade om mig själv..
Så igår kom den i alla fall...panikångesten..
En attack som skrämde mig, för jag trodde att allt sådant var borta o så kom den så kraftigt!
Jag började gråta okontrollerat, jag fick problem med min andning o började hyperventilera o vissa gånger fick jag ingen luft. Inuti mig ringer det av röster som bara säger hur dålig jag är o att jag inte förtjänar något bra.
Jag grät tills jag nästan kräktes, min kropp krampade o jag började frysa o svettas. Jag vet inte hur länge jag höll på, men somnade till slut av utmattning..
Under hela tiden sitter Anders bredvid o vet inte vad han ska ta sig till, han försöker trösta o lugna men det är inget som går fram till mig. Då jag märker att jag gör honom orolig, ökar de onda tankarna om mig själv, att jag är självisk, att jag bara gör illa andra människor framför allt honom...
Runt runt går tankarna, som jag nästan kan kalla röster(med risk för att låta galen), men det är så det känns..
Jag vet att det har varit väldigt mycket runt mig nu som hänt o som stressat upp mig o förmodligen är det allt det som framkallat detta..men det gör mig rädd, jag trodde att jag var fri det här!