Bild: szenfeld.comOk, jag är 27 år gammal nu o närmar mig år nummer 28 med stormsteg..närmare bestämt på Alla hjärtans dag läggs ännu en årsring till. Tjugoåtta år, borde jag inte känna nu att jag vill ha barn osv??
Praktiskt taget alla mina kompisar här hemma har ju barn o förra sommaren då jag blev med barn tänkte jag tanken att kanske... Men tack o lov så tog min kropp hand om det hela då o jag slapp ta beslutet. Då min bästa kompis fick sin son tänkte jag tanken att nu skulle jag oxo ha varit mamma..vi blev nämligen med barn ungefär samtidigt.
Men det som hände var rätt o det hände av en anledning. Jag minns att jag tänkte, då jag sett resultatet på stickan, på en grej min syster sagt till mig; "känn efter riktigt om det verkligen är du som vill ha barn eller om det är den biologiska klockan som tickar". Det är nog inte det lättaste o göra egentligen, för ibland kan den där klockjäveln slå så högt att det är svårt o tänka på något annat eller ens känna något annat än "att låt mig bli mamma NUUU".
Jag har aldrig känt fullt ut att jag vill ha barn, är jag konstig då? Ibland känns det så, alla andra är ju så säkra på att de vill bilda familj osv. Man lekte mamma, pappa barn då man var liten eller hur? Lekte jag med mina tjejkompisar så var jag pappan o var på jobbet, lekte vi med dockor o jag hade en egen docka så sov den, JÄMT. Jag förstod aldrig det där med att låtsas vara mamma o jag tyckte aldrig om då det kom små barn hem till oss o jag har alltid haft svårt för barn(nog för att det blivit bättre, fast bara med dom barn jag står nära o har någon relation med).
O så till dom här som säger att de älskar att vara gravida, vilket verkar totalt obegripligt för min del. Hur kan man älska att må illa o kräkas en längre tid, ha ont i ryggen o höfter, ha en stor tjock mage som gör att du inte ser dina fötter eller når o raka benen på ett x antal månader, vagga fram som en pingvin o ibland inte kunna hålla tillbaka vissa kroppsliga behov hur mycket man än vill. Som sagt, totalt obegripligt.
Skönt var det dock då jag hörde min kompis säga att hon inte heller förstod det, hon tyckte inte alls om just själva känslan o vara gravid..hon ville mest att tiden skulle gå o hon skulle slippa den stora magen som mest bara var i vägen. Hon tycker ju självklart att det var värt o gå hela den tiden för det resultat hon sedan höll i sina armar, men att äntligen höra en mamma säga sanningen som jag anade fanns där, var fantastiskt!
Men tillbaka till min klocka nu då..jag hör ju hur den tickar ibland, men så tänker jag "vill jag verkligen?" O svaret är nej, inte nu, kanske senare, kanske aldrig. Klara besked eller hur??=P
Det är så mycket som ringer i mitt huvud då jag tänker på barn; att känna en kärlek större än vad man kunnat föreställa sig, att aldrig få sova riktigt, att bli tjock, att få slapp mage o ännu slappare bröst, att få se mig själv i denna fantastiska lilla varelse o veta att han/hon kom till av kärlek, gråta av glädje o gråta av förtvivlan, hormoner som åker berg o dalbana mer än vanligt, det faktum att jag inte kan äta min medicin om jag blir med barn(hur skulle det gå egentligen), att ens förhållande aldrig blir sig likt igen, aldrig hinna eller orka ha sex, bråka om blöjor o matning, aldrig hinna med o ta hand om sig själv, glädjen över att se hon/han krypa, ta deras första steg, höra dom säga deras första ord...
Det här är ju sånt man borde veta, "att det här vill jag ha", eller hur?
Om man inte känner så då, eller om man inte vet det...är det något fel då?
Praktiskt taget alla mina kompisar här hemma har ju barn o förra sommaren då jag blev med barn tänkte jag tanken att kanske... Men tack o lov så tog min kropp hand om det hela då o jag slapp ta beslutet. Då min bästa kompis fick sin son tänkte jag tanken att nu skulle jag oxo ha varit mamma..vi blev nämligen med barn ungefär samtidigt.
Men det som hände var rätt o det hände av en anledning. Jag minns att jag tänkte, då jag sett resultatet på stickan, på en grej min syster sagt till mig; "känn efter riktigt om det verkligen är du som vill ha barn eller om det är den biologiska klockan som tickar". Det är nog inte det lättaste o göra egentligen, för ibland kan den där klockjäveln slå så högt att det är svårt o tänka på något annat eller ens känna något annat än "att låt mig bli mamma NUUU".
Jag har aldrig känt fullt ut att jag vill ha barn, är jag konstig då? Ibland känns det så, alla andra är ju så säkra på att de vill bilda familj osv. Man lekte mamma, pappa barn då man var liten eller hur? Lekte jag med mina tjejkompisar så var jag pappan o var på jobbet, lekte vi med dockor o jag hade en egen docka så sov den, JÄMT. Jag förstod aldrig det där med att låtsas vara mamma o jag tyckte aldrig om då det kom små barn hem till oss o jag har alltid haft svårt för barn(nog för att det blivit bättre, fast bara med dom barn jag står nära o har någon relation med).
O så till dom här som säger att de älskar att vara gravida, vilket verkar totalt obegripligt för min del. Hur kan man älska att må illa o kräkas en längre tid, ha ont i ryggen o höfter, ha en stor tjock mage som gör att du inte ser dina fötter eller når o raka benen på ett x antal månader, vagga fram som en pingvin o ibland inte kunna hålla tillbaka vissa kroppsliga behov hur mycket man än vill. Som sagt, totalt obegripligt.
Skönt var det dock då jag hörde min kompis säga att hon inte heller förstod det, hon tyckte inte alls om just själva känslan o vara gravid..hon ville mest att tiden skulle gå o hon skulle slippa den stora magen som mest bara var i vägen. Hon tycker ju självklart att det var värt o gå hela den tiden för det resultat hon sedan höll i sina armar, men att äntligen höra en mamma säga sanningen som jag anade fanns där, var fantastiskt!
Men tillbaka till min klocka nu då..jag hör ju hur den tickar ibland, men så tänker jag "vill jag verkligen?" O svaret är nej, inte nu, kanske senare, kanske aldrig. Klara besked eller hur??=P
Det är så mycket som ringer i mitt huvud då jag tänker på barn; att känna en kärlek större än vad man kunnat föreställa sig, att aldrig få sova riktigt, att bli tjock, att få slapp mage o ännu slappare bröst, att få se mig själv i denna fantastiska lilla varelse o veta att han/hon kom till av kärlek, gråta av glädje o gråta av förtvivlan, hormoner som åker berg o dalbana mer än vanligt, det faktum att jag inte kan äta min medicin om jag blir med barn(hur skulle det gå egentligen), att ens förhållande aldrig blir sig likt igen, aldrig hinna eller orka ha sex, bråka om blöjor o matning, aldrig hinna med o ta hand om sig själv, glädjen över att se hon/han krypa, ta deras första steg, höra dom säga deras första ord...
Det här är ju sånt man borde veta, "att det här vill jag ha", eller hur?
Om man inte känner så då, eller om man inte vet det...är det något fel då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar