Dom säger att kärleken slår till då man minst anar det....o även om jag inte kan kalla det för kärlek just nu, så har något rätt oväntat hänt som får mitt hjärta att slå i en något snabbare takt... O med en snabbare takt av hjärtslag så dyker oxo rädslan upp, rädslan att bli sårad, rädslan att det inte är så bra som det verkar.....
Men jag vet att det enda jag kan göra är att ta det lugnt o ta en dag i taget för att se vad som händer...något jag vet som inte går att säga mot, är den känsla som spred sig i kroppen då jag kysste honom...Ihh...vågar jag börja hoppas eller...??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar