Jag känner nästan alltid den här rastlösheten den här tiden på året. En vemodig känsla, då jag ena sekunden vill åka bort o se andra platser, träffa nya människor o skapa mig ett nytt liv någonstans...men sen känner jag plötsligt en överväldigande kärlek för staden där jag bor o känner att jag skulle aldrig vilja vara utan mina nära här hemma...inte ens för en dag, för dom är ju trots allt bland det viktigaste.
Men vad gör man då, rastlösheten finns ju där ändå. Den gnager o skaver o får mig att komma på de mest dumma idéer, tänka tankar som inte bör nämnas o för att inte tala om den längtan jag känner..
Så vi, alltså jag, försöker kanalisera frustrationen o rastlösheten på att jobba så mycket som möjligt för att ha så lite tid som möjligt o så lite ork som möjligt att göra verklighet av något av de ovannämnda. Men i o med detta så hamnar en del av mitt liv i skymundan, det blir inte lika viktigt o jag undrar är det så jag verkligen känner kanske? Borde jag inte avsätta mer tid för det om det nu var så viktigt, borde jag inte känna större lust för det hela än vad jag nu gör??
Jag vågar inte svara på den frågan, inte nu iaf...men jag har tänkt svaret i flera olika variationer så många gånger...
Men hittills har jag inte vågat säga det högt, så alltså är det inte redo att sägas.
Det är bara o försöka leva i nuet så gott det går, det som sker det sker hur jag än vrider o vänder på det hela eller hur??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar