Jag hoppas verkligen att den dagen jag blir mamma, om jag blir mamma nån dag...att jag verkligen kan minnas hur det känns att vakna mitt i natten eller tidigt en morgon av att man hör sina föräldrar bråkar...de pratar så tyst de kan, men man kan höra tydligt att de bråkar...
Att höra sin mamma säga till ens pappa att han är dum i huvudet och att han inte förstår något, att han ska hålla käften osv.... Och att man då har en pappa som inte kan säga ifrån för sig själv riktigt, vilket gör att man tycker synd om sin pappa o gör att man börjar ta avstånd från sin mamma...
För då man är så liten förstår man inte att det alltid är två i ett förhållande, det står inte o hänger på bara en person....
Att ständigt sen få höra vilken lögnare ens pappa är och att han är vek osv borde kanske få en att tycka illa om sin pappa, men eftersom man aldrig hör honom säga ett ont ord om ens mamma så tycker man mer synd om honom o håller än mer på hans sida....
Att se sina föräldrar gråta över deras förhållande och att se dom bli så indragna i sina egna problem att de inte ser vad det gör mot deras barn...
De ser inte att den lilla flickan som var så utåtriktad och glad, att hon börjar bli mer o mer inbunden...hon försöker desperat att ignorera den spända stämningen i huset då hon kommer hem från hennes kompisar, livrädd för att hennes föräldrar ska börja bråka eller än värre flytta ifrån varandra...
De ser inte att deras son flyr hemmet o väljer att vara borta varje ledig stund han har...de förstår inte vad det beror på...
Många missförstånd leder till många bråk, som leder till separation o senare till skilsmässa.
Men många år senare vet man att det är båda två som gjort fel, den ena bara mer öppet än den andra...
Man kan fortfarande känna ilska över vad alla bråk o liknande gjort med en o ens känsloliv...men man kan nu ändå förlåta, för man vet ju att de är ju inte mer än människor....de har ju också rätten att göra misstag...
Så många tårar, bråk, skrik, sönderskurna handleder, ett antal kuratorsnack o ännu fler katastroffyllor...så är man nu här i vuxen ålder o inser att jag faktiskt inte skulle byta min uppväxt mot något annat i världen...!!
För trots allt så har mina föräldrar varit de bästa som finns o dom ställer upp för mig i vått o torrt...
Så till mamma o pappa..
Jag älskar er båda två och tack för att ni finns!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar